Den livsviktiga majsen!

 
 
 
 
 
 
 
Odlandet av majs har många faser och just nu är det skördetid . Skörden är inte så god eftersom
det regnat alldeles för mycket under det sista halvåret!
 
 
Växa och skördas.                           Torka några veckor.
 
   
Torka och åter torkas!
 
 Vägas, packas o fraktas!
 
  
 
 
 
  
 
  
 
 
 
 
Ju större hushåll desto större utdelning naturligtvis.
 .......................................................................................................
 
Sedan det roligaste av allt : Att ÄTA!
 
Varje person i detta land äter den livsviktiga majsen i form av :   
Githeri/majs o böngryta eller Ugali/ hård fast gröt eller Ugi/ majsvälling. 
När jag kom till Kenya trodde jag absolut att man också bakade bröd på
majsmjöl men det förekommer inte!
 
 
   
Githeri/Majs o Böngryta.
 
  
En av universitetskillarna, Meshack lagar mat på sitt rum på sin gasCoocker!
 
   
Tillagning av böngrytan till de skolelever som är med i det betalande
" lunch-programmet" på Hillschool. Vi har idag 11 elever som får äta sig
mätta, tack vare det!
 
UGI.
 Här är det Ugi/majsvällingen som varenda unge är uppvuxen på i detta land!
Återigen foto från Hillschool där alla barnen från Barnbarnshemmet gått!
 
         
   
   
 
 
Ugali!
 
      
Ugali/den hårda majsgröten buren av Sirira 
 
Vi vill framföra ETT  STORT TACK till alla Er som på olika sätt bidragit 
för att alla dessa ungar haft och har möjlighet att få äta sig mätta varje 
dag!                                         
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
    
 
 
 
 

Esther blev endast 19 år.

 
 
 
                                             
 
I oktober förra året fick Esther diagnosen gravt hjärtfel (troligen medfött) och en operation där två hjärtklaffar skulle bytas ut var nödvändig. 
Många, många hinder fanns på vägen b.l.a. får man inte opereras utan ID-kort och en sådan ansökan hade
inte gjorts men gjordes direkt. Väntetiden är mycket lång för att få denna handling men det gick rätt fort för Esther...tog bara ca 8 veckor så strax före jul fick hon
 denna dyrbara handling i sin hand. Bara att köra igång med att ordna tid hos hjärtspecialisten på Kenyatta hospital i  Nairobi som var första steget i
planeringen. MEN då var det läkarstrejk på alla statliga sjukhus så det fanns ingen möjlighet att kringgå detta 
utan bara att vänta och vänta och vänta....
Esther blev långsamt sämre och orkade till slut nästan ingenting. Strejken pågick till den 19 mars!!! 
 
En försäkring hade tagits och den skulle täcka själva operationskostnaderna och sängplatser men inte medicineringen. Esther fick tid i Nairobi och storebror David kom från Nairobi till Kitale och hjälpte henne på
alla sätt. De åkte tillsammans den långa bussresan på ca 8 timmar och Esther blev inlagd direkt på sjukhuset 
med smärta, andningssvårigheter och vätska i lungorna.
Planerat var att lungorna skulle "tappas" på vätska och hon skulle opereras så snart hennes allmäntillstånd 
var bättre.
 
Men Esthers krafter räckte inte till och hon lämnade jordelivet endast 19 år gammal den 29/4 2017.
 
 
   
Före vår avresa hem till Sverige träffade jag Esther och hon var då vid gott mod. Hon såg fram emot att 
strejken skulle ta slut och att hon  skulle åka till Nairobi för operation. 
A
Här får hon håret flätat av sin kusin Vena.
Esther åtog sig också små jobb på symaskinen och trivdes mycket bra med det.
 
Begravningen hölls den 6 maj i Kitale.
Ett liv släcktes alldeles för tidigt och Esther är saknad av många!
 
                                     
 
  

Nya kryckor!

 
Tillverkning av Alexanders kryckor.
 
Det gick inte att köpa tillräckligt korta kryckor varför vi beställde kryckorna hos 
en snickare. Det skulle ta ca 1½ timme att tillverka dem. Snickaren tog mått
men när vi kom för att hämta kryckorna var de för långa. Det avhjälptes
snabbt och Alexander fick "provgå". Det var lite svårt med "tekniken" men
han får hjälp hemmavid för att lära sig använda dem. 
 
       
Lägg märke till det leopardmönstrade    I väntan på den andra kryckan
tyget!
                                                 
  
Bättre underlag att träna på var det på cafét.
 
Alexander äter lunch innan hemfärden till Merufarm.
 
 
 
Samtidigt, som Alexander, kom de andra mindre barnen från Merufarm
till stan. De åt också lunch innan de fick hjälp att köpa skoltröjor och skolskor. 
Därefter gick vi till ett varuhus, Nakumat. Varje barn fick 50 ksh att handla
vad de ville för. De tittade med förundran på allt som fanns att köpa och 
det var inte så lätt att välja mellan alla godsaker. Även leksaksavdelningen
en trappa upp fick ett besök. Dit fick de åka rulltrappa vilket inte hör till vanligheterna.
 
 
Innan stadsbesöket var över för den
här gången fick de alla var sin glass.
 
 
 
 
 

 
 
 
 

Dagsläget för några av barnbarnen 1/3 2017.

 
 
 
 
 
Universitetslärarna började strejka i januari 2017. 
 
- På Ambroses universitet i Mombasa innebar det att lärarna kom till skolan i samlad trupp varje
morgon och sjöng kampsånger. Ambrose hyr rum på universitetsområdet och kunde bo kvar i ca
1 månad. Men han fick till slut inte laga mat utan var tvungen att gå till ett hotell för att äta och
tvingades även att bo på hotell en natt, vilket blev för dyrt för honom. Därför vade han att åka hem
till Kitale. Han stannade till i Nairobi och Eldoret för att försöka byta universitet. Detta då hans
universitet har varit speciellt hårt drabbat av strejken och ligger långt hemifrån (90 mil). Ambrose
har,efter hemkomsten, fått jobb på skolan i Pokot där han tidigare arbetade som hjälplärare. Just
nu har den skolan lov under en vecka så Ambrose är tillbaka i Kitale under den tiden.
- Felix och Oscar har bott kvar på sina respektive skolorter. De hyr bostad utanför universitetsområdet
och har därför kunnat bo kvar. De har även haft enstaka lektioner under tiden. 
 
Vad följderna blir för dessa killar är det i dagsläget ingen som vet. Terminsavgifterna var inbetalda 
när strejken började så även hyran för Ambrose del. Om Felix och Oscar kommer att få tillgodoräkna
sig den sporadiska undervisningen vet de ännu inte. 
 
     
 Ambrose                                            Felix and Oscar
 
 
 
Läkarstrejken för de statsanställda läkarna började i mitten på december 2016.
 
    
Alexander                                          Ester
 
- För Alexander innebar det att han fick besöka två sjukhus innan de kom till ett privat sjukhus
som hade tjänstgörande läkare. Att behandlas där är mycket dyrare än att gå till ett allmänt
sjukhus. 
- För Ester, som har undersökts av en cardiolog i Kitale, innebär det att hon fortfarande väntar på
att få en undersökning och bedömning gjord på Kenyatta Hospital i Nairobi. När det är gjort kan 
man gå vidare och söka ekonomiskt bidrag till hjärtoperationen. I dagsläget vet man inte om det
kommer att bli en eller två operationer. 
 
 
 
- För Mildred innebär det att hennes ansökan till sjuksköterskolan inte har  behandlats. Svar på
ansökan skulle, under normala förhållanden, ha kommit i februari. 
 
 
 

Släktkalas på Merufarm.

 
 
 
 
I lördags,18/2-17 samlades några gästande svenskar tillsammans med Lillemor, Sirira och ganska många av barnbarnen som flyttat "hemifrån" på Merufarm. Det blev många glada återseenden då några av oss inte varit där på ett par år. Nya bekantskaper gjordes också. Vi umgicks och visades runt på området. 
 
Till slut samlades vi alla inne i Killarnas vardagsrum där vi bjöd på Mandazi och läsk. Det är lyx för barnen och även för de vuxna att få det. Klubbor och kolor delades ut samt t-shirts, mössor och sockar som skänkts av vänner i Sverige.
 
    
  Glada barn på väg ut ur huset.      Vy från gårdsplanen.
 
     
 Stefan med Siriras barnbarnsbarn som är 3 veckor gammal.
  
 Glada barn som fått nya t-shirts och mössor!
  
 Frida provar en t-shirts på en tjej som var glad över den och mössan.
 
 
 
 
Hemstickade nya sockor från Sanviken.
 
  
Här provar Sirira nya sockorna tillsammans med Ebba (barnbarn) och
hennes kompis Moa som är med oss på besök på Merufarm.
 
   
 
 
 
 
 
 
 
 

Benbrott med gips!

 
 
 
 
Alexander spelade fotboll i fredags eftermiddag den 17/2 2017, tillsammans med sin
syster, hemma på Merufarm. Han ramlade olyckligt i samband med det och bröt 
höger underben.
 
När vi kom till Merufarm för släktkalaset på lördag, mitt på dagen, fick vi höra att
Alexander brutit benet. De hade inte tagit honom till sjukhuset pga att det varit läkarstrejk
i ca 10 veckor och de trodde inte att de kunde få tag på någon läkare. Läkarna på de
privata sjukhusen är ej i strejk så det var bara att beställa en taxi och åka iväg till ett sjukhus.
 
  
Catrine och Alexander på väg till     Framme vid sjukhuset.
sjukhuset med taxi.
 
 
Emily och jag (bakom kameran) väntar på att vakten ska släppa in oss
på sjukhusområdet. Det går inte bara att traska in!
 
 
  
På väg till Röntgenavdelningen.      Alexander bärs av Catrine.
 
 
       
 Här kom beviset: en fraktur på underbenet och smärtstillande gavs innan
 benet gipsades.
 
Alexander var rädd men otroligt modig och tålmodig...jätteduktig hela tiden.
 
 
Doktorn undersöker benet.             Gipset påsatt!
 
 
 
 
 
 
 
På sjukhuset ingår mat i avgiften men man måste själv hålla med
tallrik, sked och mugg. Detta köptes in på sjukhusområdet.
 
 
Även tvättfat måste införskaffas.     Affärens ägarinna. 
   
   
 Alexander åter hemma på Merufarm efter att ha tillbringat en natt på
sjukhuset tillsammans med Catrine. Han mår efter omständigheterna
bra och kommer snart att få börja gå med kryckor.
 

Bilhans begravning.

 
 
 
Begravningen skedde på en mycket vacker plats några mil utanför Kitale.
En bedövande vacker plats mitt i sorgen. Där har Gilbert och Vena ett litet
egenbyggt hus på två rum. På samma tomt bor Gilberts faster samt hans
farmor och farbror. De gav ett oerhört stabilt och sympatiskt intryck så det
känns som att Vena förutom sin man också har mycket stöd, hjälp och
kärlek av sin nya familj.
 
  
 
Vi var ca 250 gäster på begravningen. Den inleddes av att vi först gick in
i Vena och Gilberts hus, där kistan stod med öppet lock för att säga ett sista farväl.
  
Vi gick sedan alla i sorgetåg till kyrkan som är närmaste granne till
familjen. Där hölls också Minnesstunden.
  
Stora tält hade satts upp så att vi alla kunde sitta skyddade mot den brännande
solen eller det eventuella tropiska regnet! Många var vi som sagt...minst 250
personer, släkt, vänner och två skolklasser samt alla från den lilla byn.
 
Felix som är biologisk bror till Vena var en av dem som höll tal. Många
fina tal hölls.
 
  
    
Vi följdes alla åt till baksidan av Vena och Gilberts hus där en grav hade
grävts. En sådan sorglig stund. Men mycket sång både under Minnesstunden
och under hela jordfästningen.Det var också mycket glädje i sången.
 
 
     
Maten hade stått och puttrat minst i 2-3 timmar eftersom seden är att alla
ska bjudas på mat...och mat fick vi. Ris,köttgryta, grönsaksgryta och potatis.
Det var minst 5-6 STORA grytor på gång.
    
                 
    
  
    
Efter en mycket fin och högtidlig dag tog vi sedan adjö av Vena och Gilbert
samt hela hennes nya släkt.
 
    
Gilberts farmor, en mycket sympatisk "old lady".
 
                                 
 
 

Vena och hennes 'nya" familj."

 
 
                                                 
För en vecka sedan ringde Venas bror till oss och berättade att lilla Bilhan hade avlidit p.g.a. malaria.
Han hade varit sjuk några dagar och fått  behandling men blev ändå allt sämre. Han togs då in på Distriktssjukhuset i Kitale och behandlades med dropp m.m. Tyvärr gick hans liv inte att rädda. Han
skulle ha fyllt 1 år inom några veckor.
 
Vena och Gilbert träffades när de gick på yrkesskolan i Kaplamai. De flyttade ihop och fick sonen
Bilhan. Vena är utbildad frisör och Gilbert är utbildad byggnadsarbetare. De är unga och har båda tagit
vara på den utbildning de fått. De är så fina, rara och bra ungdomar. Vena träffade vi första gången hos
mormor Sirira för 6,5 år sedan.
 
Det var med stor sorg vi medverkade på begravningen men vi är samtidigt så tacksamma för
att vi fick vara med och dela deras sorg.
 
 
                     
 
 
                                                
 
 
  
                          
                       Vena med Bilhan maj 2016.            Bilhan är här högst 1 månad.
 
 
                     
 
 
 

  
 
 
 

Lennart, Rispa och Atlin.

 
 
Denna familj som består av barnen Lennart, Rispa och storasyster Atlin är 
ovanligt gladlynt, har massor av energi och gillar att jobba. De har alla tre
alltid haft lätt för att "hugga i"
.
Mamma Eunice var under många år borta ur barnens liv men är sedan några
år tillbaka i Kitale. Vi har haft glädjen och välsignelsen att få se och hjälpa till
med att de återförenats. Alla barnen flyttade hem till henne för två år sedan.
Vi har fortsatt att hjälpa till med skola, utbildning och en liten summa pengar
varje månad till det nödvändigaste.
 
Lennart, började gymnasiet i januari 2015 några mil från Kitale, det var den
skola han blev "kallad" till. Tyvärr var denna skola för dyr för vår budget så
han började, i januari 2016, andra året på en skola närmare hemmet men
bor hos släktingar till sin mamma. Detta är en dagskola med betydligt lägre
avgift och efter första terminens avslut trivs han alldeles utmärkt! 
 
Som sagt, det här är en ovanligt positiv och glad familj och det är ett nöje att
samarbeta med dom alla.
 
   
Lennart/Lenni
 
 
 
  
Rispa/Lillemor
 
Rispa gick ut grundskolan i december 2015 och hennes dröm är att bli frisör.
Vår tanke var att hon skulle få börja denna två-åriga utbildning nu i maj men
hon kommer då att ligga efter en termin. Vår ekonomi tillåter inte heller att
hon startar nu men förhoppningsvis kan hon börja i januari 2017.
 

  
Atlin tog studenten i december 2014 och gick sedan en datakurs på tre
månader. Hon har därefter hjälpt sin sjuka morfar i en by uppe i Mt Elgon.
Sedan sex månader tillbaka jobbar hon som "extralärare" med en lön på
högst 200 - 300 kr/månad. Hon bor hos sin moster ca 30 mil härifrån.
Förutom sitt "lärarjobb" så hjälper hon mostern med sina yngre kusiner...
..... som sagt energi har denna familj.
Hennes stora önskan är att utbilda sig till sjuksköterska men denna utbildning
är dyr och vi har därför varit tvugna att vänta.
 
 
En varm och kramgo familj.
 
Pappa David avled 2001 och mamma Eunice drar sig fram på att
tvätta i olika hem. Tyvärr har det blivi svårare och svårare att få arbete.
David var son till Sirira.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Stadsbesök för de mindre barnen.

 
 
 
 
 
Vi försöker att regelbundet träffa de mindre barnen men det kan vara ganska
svårt att få till, detta då Steven och Dennis går i klass 8 = sista året i grundskolan
och har väldigt långa skoldagar. De går iväg 07.00 och kommer hem ca 18.00 och
sedan blir det ju kolsvart vid 19.00-tiden så det finns då ingen tid att träffas på. De
något mindre som går i klass 5 och 6 har nästan lika långa dagar men går inte på lördagar. 
 
I lördags träffades vi alla och vår vana trogen blev det en träff på Vision Gate som ligger
mycket centralt i Kitale, de har dessutom bra priser så det blev te, bröd och ett stekt
ägg, för var och en, till frukost. Både bröd och ägg är "festmat" så det uppskattades mycket. 
Alla barnen gick sedan tillsammans med Emily och Rose till ett varuhus eftersom de
alla tycker att det är så fantastiskt roligt att bara gå omkring där. Det finns tyvärr ingen
lekpark i hela Kitale annars skulle vi gått dit.
 
Många skolor har i sitt program att barnen får gå på led, ta varsin korg eller liten vagn
och sedan köpa varor för att sedan stå i kö och betala själva! Det finns ju få "supermarkets"
och bor man utanför stan så är det oftast bara en liten "Duka" = affär där ett fåtal varor
säljs.  
 
Barnbarnshemmet ligger ju ca 5 km från stan och de flesta barnen går mellan sin lokala 
skola och hemmet. På det här sättet blir det också en liten "social träning" och de får
se något annat samt lära sig hur man handlar, köar o.s.v. Det byggs, precis som i Sverige,
fler och fler större affärer och supermarkets.
 
 
 
 
Start med frukost.
 
  
   
Ben ritar och skriver brev till Sverige.
 
 
Likaså Yvonne,Alexander och Belinda.
 
  
Mercy och Yvonne.
                                                                          
 
    
Phillip.                                                          Dennis.
                                                                 
    
 
De minsta barnen, som också är pojkar, hade fullt
upp med att kolla på alla bilar och motorcyklar!!
 
 
 

Söndagsöppen och bra liten dispensär.

 
 
 
 
Ja, så var det dax med sjukbesök igen. Vi upptäckte fula infekterade sår
på fyra av de minsta barnen vid vår sista matutdelning så det blev "spruta"
lördag, söndag, måndag och sedan tablettbehandling.
 
Söndag morgonen var det tidig start medhämtning av barnen med första
stoppet hemma hos oss. Detta då barnen behövde något i magen före
"sprutan" med pencillin.
 
 
Som väl var hade vi mycket mjölk, bröd och sylt hemma.
 
 
De åt alla med glupande aptit och både sylt,bröd och mjölk är "festmat"
för alla barn här.
 
Sedan bar det av i bil ca 5km.
 
 
Denna soptipp bara några hundra meter från dispensären gjorde
mig mycket tveksam.......... .Hur skulle den se ut???? Men undre
bilden visar hur rent och fint det var. En helt fantastisk utsikt mötte
oss med Mt Elgon i bakgrunden.
 
Men fint och nybyggt var det med en fantastiskt trevlig  och kunnig
läkare som tog emot oss på verandan/väntrummet..........endast fem
minuters väntan dessutom! Ingen tisbeställning heller!
     
I väntan på att få "spruta" något som inte uppskattades förståss!! 
    
Som alltid information om Ebola och dess symtom. En liten patient,
i sin fina mössa, väntar på poliovaccination!
 
 
 
Hemma hos oss igen. Då de alla hade varit så "duktiga" patienter,
måste vi fira  det. 
  
Alla leksaker åkte fram och sedan blev det??? Jo, TV.
 
 
Först en barnfilm sedan filmen från Maggies och Marks bröllop i
december 2013. Alla barnen var ju med och dansade och sjöng.
De hade så kul när de såg sig själva på film!!  Sjöng med i alla
sånger gjorde dom förstås. Det var nog första gången de såg sig
själv på film dessutom.
 
 
En mycket rolig och kul dag trots "sprutor". Alla är nu bra efter behandlingen. 
Det var så toppenroligt att ha dom här!
 
 
 
 
 
 
  
 
 
 
 
 

Sprutor.

 
 
 
 
           
Har man bara mjölk, bröd, margarin och sylt hemma så är alla nöjda
och glada, det går alltid hem, både hos stora och små.
Vid sista leveransen av mat till Barnbarnshemmet upptäcktes det att flera
av de mindre barnen hade otäcka inflammerade bett. Inte trevligt alls. 
Från Barnbarnshemmet blev första stationen hem till oss för att planera till
vilket sjukhus eller dispensär vi skulle åka. Då det dessutom var lördag vid
13.00 tiden gjorde det inte saken bättre.
Vi laddade upp med ovanstående och barnen lät sig väl smaka.                                            
 
 
 
 
  
Lite lek hanns det med...barn är verkligen barn!!
 
  
Vägen till sjukhuset såg inte så fräsch ut om man säger så men vi
blev glatt överaskade när vi kom fram! Rent och fräscht samt duktig
och trevlig personal.
 
 
  
Fint eller hur?? Denna vecka var det poliokampanj så alla fick vänta
extra länge men det blev högst 30 minuters väntetid, så vi kunde inte klaga.
 
  
Information  och en otroligt söt tjej som väntar på vaccination i sin fina mössa.                              
 
    
En del patienter kom på MC taxi.     Vacker utsikt från sjukhusets veranda.
 
 
Slutet gott allting gott. Här poserar "patienterna" tillsammans med
doktorn, Emily (i grönt) och jag. 
En promenad på 10 minuter tog oss till ett litet ställe där barnen fick
sin lunch med sin favoritmat - pommes frittes med ketchup - allt på
doktorns order eftersom de hade fått varsin spruta och måste ha mat.
Barnen tillfrisknade snabbt efter sin sista spruta så det var ingen fara alls.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Rispa köper tyg till skoluniform.

 
 
 
 
 
Någon dag innan jag insjuknade i malaria så ringde Rispa och berättade att 
hennes skoluniform var sönder...konstigt tyckte jag eftersom vi hade köpt en
ny strax efter påsk i år.
 
Jag skulle naturligtvis ha tagit kort på skoluniformen. Rispa hade inte fastnat .
rivit sönder eller varit i slagsmål utan klänningen var full med små, små hål
på minst 20 - 40 stället. Det är en sömmerska i närheten av skolan som sytt
uniformen. Hon har använt ett otroligt glest och tunt tyg ungefär som näsdukstyg.
Så det var bara att köpa nytt tyg som vi av erfarenhet vet är starkt och bra.
 
Rispa flyttade ju tillsammans med sin syster Atlin och sin bror Lennart hem
till sin mamma Eunice strax efter påsk i år. De är alla barnbarn till Sirira och
bodde tidigare hos henne.
 
Vi har inte vetat var mamma Eunice funnits. Men efter att hon varit försvunnen
så återfanns hon norr om Kitale där hon bor och försörjer sig på tillfälliga
arbeten som tvätterska.
 
Barnen fick kontakt med henne under våren och bodde även hos henne vid
flera tillfällen. Både barnen och mamman är mycket nöjda och glada över
utvecklingen -  att de får bo hos sin mamma. Vi har regelbunden kontakt med
hela familjen. Barnen får hjälp med skolavgifter och andra förnödenheter.
 
Eunice blev precis som Divina änka 2001 - efter Siriras son David, som ju
arbetade åt oss. Vad vi inte visste då var att David hade två fruar och så blev
det då två änkor.
 
  
Jag, Emily och Rispa ,som dagen till ära hade bröllops tärnklänningen på sig.
 
   
Bäst som vi drack te så dök både Farmar-Ken och Kennidy, som just nu 
bygger en brunn hos Divina, upp.     Vi hade mycket trevligt tillsammans.
Efter en stund kom också Lennart förbi och rektorn från Hillschool med sin son.
 
Rispa går ut klass 7 om en månad och är en mycket glad, mjuk och söt tjej
som älskar skolan och gör bra ifrån sig där på alla sätt.
 
Igår, 26/10-14, träffades vi igen och Rispa hade då på sig den nysydda uniformen 
tillsammans med "skoljumpern", tyvärr glömde jag be henne ta av sig jumpern.
 
  
Rispa
 
En strålande GLAD och TACKSAM Mamma Eunice
tillsammans med barnen Atlin,Lennart och Rispa.
 
Jag vill passa på att verkligen understryka vad DIN hjälp betyder för dessa
tjejer och killar. TACK!
 
Lennart och jag är ju så välsignade som får möta deras glädje och tacksamhet.
Det är inte alla som kan få en ny skoluniiform även om det är ett stort behov av det.
 
 
 
  
 
 
  
 

Lördags sysslor.

 
 
 
 
Städning.
 
Rispa städar i "gethuset".
 
 
 
 
Lennart sopar utanför killarnas hus.
 
 
Diskning
 
Shiela diskar.
 
 
Tvättning.
 
.
Vatten pumpas upp av Lennart (i rött) samt Dennis och lilla Alexander.
 
Vattnet bärs av Cathrin från pumpen till tvätthörnan.
 
Ser ut som Cathrin har ordning på alla sköljvatten!
 
Yvonne,Lennart och Ben verkar fundersamma över tvätten.
   
Oscar (röd mössa),Lennart och Shiela.
 
 Oscar hänger sin tvätt eller kanske alla killarnas?
 
 
Allt börjar komma på plats,ser ej vilken kille detta är.
Fint torkväder.
 
 
Maten förbereds.
 
Ester rensar bönor.
 
 
 
 Växthuset.
 
 
David vattnar.
Vattnet burits till växthuset av Daniel samt Meshack.
 
 
 
Läxläsning.
 
Läxläsning pågår både inne och ute.
 
 
 
 
 
 
 
 

Renovering färdig.

 
 
 
 
Här öppnar Farmar-Ken dörren till en av toaletterna före renoveringen.
Den ena dörren sitter fast med ett gångjärn och som ni ser så är den
andra dörren helt lös.Svårt att känna att man kan "dra sig tillbaka" med
sådana dörrar!
 
 
De gamla toaletterna samt "tvättutrymmena" behövde en rejäl 
upprustning. Dörrarna på samtliga utrymmen var fallfärdiga och
ny takplåt behövdes.
I Kenya skiljer man på toalette och tvätt utrymmen för flickor och
pojkar och när Siriras hus byggdes så gjordes det också där eftersom
det var så otroligt många barn.
En grop grävs på ca 10-12 meter och kanterna förstärks, sedan gjuter
man en betongplatta med litet hål på. Ett ventilationsrör gör att lukten 
är relativt bra.
 
 
Nyrenoverade.
 
 
  
Nya fina dörrar till tvättrum och toaletterna och med favorit färgen blå
så blev allt mycket frächare.
Vackert beläget med solnedgången i bakrgunden.
Alla är mycket tacksamma och uppskattar verkligen detta!
Tack att Du hjälper dom att göra detta möjligt!
Min syster och jag  kom tillbaka från Nairobi i måndags kväll
och sedan dess har vi haft strömavbrott flera timmar varje kväll så
därför har det inte blivit mycket publicerat på bloggen. Idag har vi
haft strömavbrott ca 4 timmar på dagen så nu " håller vi tummarna"
för att allt ska fungera hela kvällen!!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Skördetid - oktober 2013.

 
 
 
 
Grödor ute.
Hos Siriras planterades majsen i mars, vilket var mycket tidigt och skörden
har där för blivit relativt god. Annars har det otroligta regnandet förstört
mycket av årets majs skörd över hela landet.
Mycket tragiskt eftersom många sätter sitt hopp till en god majs skörd
och detta kan göra att priserna stiger ordentligt.
 
Så här såg majsen ut i slutet av maj.
  
Avhuggen och klar att torkas, 5 månader senare.
 
Majskolvar på tork.Mycket jobb eftersom den är ute på 
dagen och inne på natten.Yvonne,Steven 
 
Nyskördade bönor rensas av Ester.
 
I förgrunden vitkål och bananträd i bakgrunden. Vitkålsgryta 
är otroligt gott och är något man ofta äter tillsammans med ris
eller ugali (majs-gröt)
 
Raggiga höns?
 
Typiskt sätt att plantera sötpotatis som små upphöjda kullar.
 
Sticklingar på gång.
 
Kok bananer-snart färdig att huggas ner och ätas.
 
Papaya som både är nyttigt och gott.
 
 
Med nypressad lime på smakar papaya fantstiskt!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tedags!

 
Alla i Kenya älskar att dricka te och gärna med en hel del socker i.
Barnen och ungdomarna hos Siriras är inget undantag förstås!
 
Idag är det Phillis tur att tillaga det med hjälp av Alexander som pumpar
upp vattnen. Bara att ta i med alla krafter, vilket han gör. Är man snart
tre år så är man stark!
 
 
 
Som sagt...bara att ta i av alla krafter.
 
 
 
 
     
Vatten, mjölk, teblad samt socker blandas och kokas en stund. Chai= te!
  
 
 
 
Belinda serverar.
 
Det är alltid lika svårt att fånga alla på bild efetrsom en
de gärna delar upp sig i grupper, både inne och ute,
när det är mat och te dags. Här är de yngsta som har
samlats i "pojkarnas allrum".
 

David.

 
 
 
Från David som ju går på collage i den närmast större staden Eldoret
kom det också sms häromdagen. Han hade insjuknat i malaria och var
på väg hem till Sirira. Det är drygt 7 mil och naturligtvis så blir han
omhändertagen och kan få hjälp med matlagning o.s.v. på ett helt
annat sätt än på det studentrum han har i Eldoret.
Han hade redan påbörjat behandling för malaria men inte svarat på den.
På Rafaels dispensary har vi "konto" så det var dit han ville åka för att
ta ytterligare blodprov samt kanske få en annan och bättre behandling.
Så ny medicin gavs och efter 3 dagar var han på benen igen och kunnde
åka tillbaka till skolan.
Han har funnit sig otroligt väl tillrätta på skolan och stormtrivs både med studierna 
och med att vara ordförande i kristna studentföreningen samt var med i skolans
sångkör.
Han går ju en 15 månaders utbildning med möjlighet till arbete inom
turist och flyg branchen men har fortfarande halva tiden kvar av sin utbildning.
Och vi önskar honom verkligen lycka till men dom fortsatta studierna.
 
 
 
 

Äventyrlig bilresa.

 
Ja, som de flesta säkert vet så har ju inte Kenya de bästa vägarna!
Frida och Linda fick en upplevelsa för livet när de åkte med Kennidy M.
De körde fast flera ggr och det går ju bara att tänka sig hur de som "puttade på"
såg ut i denna lervälling.
Det blir otroligt HALT på dessa lervägar och inte ens 4-hjulsdrift hjälper.
Är sjuk sedan 1 vecka tillbaka i bältros. Inte så roligt men fick medicin snabbt
så hoppas allt går bra.Därför ej skrivit så mycket på bloggen
 
Det här är vägen!
 
 
 
Man kan resa på många sätt och finns det hjärterum så....
 
Troligen nymald majs på huvudet.

Tomat och banan försäljning!

Häromdagen fick vi en ordentlig rundvandring av den otroligt sympatiske,
kunniga och hårt arbetande farmar-Kennidy.
Solen stod i zenit och det var inte ett moln på himelen
varmt ute men svalt om man jämför temp.i växthuset!! SVETTIGT milt sagt,
efter 5 minuter i växthuset var jag genomsvettig.
Otroligt att Kennidy och Clementina orkar att jobba i denna värme. 
Barnen hjälper ju också till och en av de större tjejerna sa "man orkar
bara vara inne i växthuset 15 min. sedan måste man ut och ANDAS". 
Jag förstår verkligen hennes kommentar!
Men det är fantastiskt att få se skillnaden från i mitten av januari och nu,
det växer något otroligt.....en sann glädje även för mig som absolut inte
har gröna fingrar.
 
Så här såg det ut i mitten-slutet av januari.
 
 
Mars månad, David o jag..
 
Christin 1 vecka senare. 
 
Förra veckan...massor av goda,fina paprikor att skörda.

Lennart mitt i tomatodlingen.
 
Prydliga rader och det rensas varje dag.
 
 
 
FÖRSÄLJNING!!
Det blev en ordentlig anslutning av barnen när vi kom med två besökare
som ville köpa både en hink tomater,en halv hink paprika och en banan-
stock att ta med sig hem till ökenområdet Turkana.
Tomaterna skördas varanan dag och förtjänsten är inte så stor
men det är ändå en inkomst!Ett kilo tomater koster idag 9 kr och jag
återkommer senare med information om hur mycket det hitintills har
skördats och sålts.
Kennidy är ansvarig för växthuset och är förutom en mycket duktig
farmare även ordentlig vad det gäller att ha en bokföring på skörd
och inkomsterna.
 
Kennidy,tvillingen Mildred eller Winnifred samt Shiela.hjälpte glatt till
att fylla påsarna! 
 
Flera ville vara med förstås.
 
 
Fullt pådrag!
 
 
 
Det går inte att med ord beskriva den förändring som skett hos Sirira
och barnbarnen sedan vårt första besök för exakt 3 år sedan-faktiskt
exakt på dagen tre år.
Istället för hopplöshet,svält,fattigdom,sjukdom och en total tristess så finns idag
ett framtidshopp,mätta barn med en framtidstro. Möjlighet att gå till doktorn
när man är sjuk och mycket mycket annat.
TACK att Du gjort det möjligt för oss att förmedla allt detta till Sirira och
hennes alla barnbarn! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0